Annons
Facebook

Legend


Yotagen Rooh-Ougji var den första kända person som berättade legenden om den Heliga Birmakatten. Detta skedde 1898. Legenden berättades för major Russel Gordon.

I Fjärran Östern i det land som kallas Myanmar (före detta Burma) finner vi i öster en glittrande sjö, Incaougji, som ligger i dalen mellan Mont Du Lughbergen Magasoug och Sembo.

Khmerfolket byggde under början av 1700-talet flera tempel av dyrkan och trohet till sina gudar. På denna plats fanns det ett tempel som hette Lao-Tsun. I templet bodde det en vit katt med gula ögon. Gula som reflexen från hans herres guldskägg och som den blåögda gudinnans förgyllda kropp....... Hon kallades Sinh.

Templets överstepräst hette Kittha Mun-Ha och han var storlama. Hans guldskägg hade guden Song-Hio själv flätat. Kittha Mun-Ha hade alltid Sinh vid sin sida när han tillbad den blåögda gyllene gudinnan Tsun-Kyan-Kse. Landet invaderats av de fördömda Phoums Thais som kom från det illa beryktade Siam. Det var bråkigt och fienden nådde fram till den heliga ringmuren. På natten samlades templets präster (Kitthas) och gick till gudinnan för att be om hennes hjälp och beskydd. Trots detta starka skydd så invaderades templet.

Översteprästen med namnet Kittha Mun-Ha dödades och när hans ande lämnade honom hoppade den vita katten Sinh med ett språng upp på tronen och upp på sin herres huvud som var nedsjunket mot gudinnan. De församlade prästerna stod förstummade när kattens vita ryggpäls reste sig och ändrade färg till gudinnans gyllene färg. Kattens gula ögon, som Tsun Kyan-Kses guld, och från reflexen av Mun-Has guldskägg blev blå, oändliga och djupa safirer liknande gudinnans ögon. När Sinh sakta vände huvudet mot Södra Porten förvandlades öronen, benen, svans och ansiktet färg till den fruktbara jordens. Bara tassarna som vidrörde prästen silverhår behöll sin vita färg.

Katten vände sig mot templets ingång där man nu kunde höra soldaterna närma sig.  Prästerna som inför denna syn fått tecken från gudinnan, samlade mod och slog tillbaka inkräktarna genom att stänga de stora bronsportarna och begav sig ner i de underjordiska gångarna. På så sätt räddade de templet. Sinh lämnande inte sin herre och efter sju dagar dog Sinh under mystiska omständigheter. Hon tog med sig sin herres själ till himmelen, hädanefter alltför fullkomlig på jorden......

Men en sista gång riktade han sin blick mot Södra Porten, dit senare de annamitiska och kambodjanska horderna kom i mängder. När de församlade prästerna sju dagar efter Sinhs död rådfrågade varandra vid Tsun Kyan-Kses staty om Mun-Has efterträdare, fick de se templets hundratal katter komma i långsam marsch. Vilket under! Kitthas konstaterade att alla templets katter hade genomgått samma förvandling som Sinh. Det var guldfärgade reflexer i deras snövita pälsar, deras tassar var vitbehandskade och deras topasögon hade förvandlats till safirer. Kitthas kastade sig på marken och väntade tillgivet, de visste att deras herrars själar bodde i de heliga djurens harmoniska gestalter.

När en helig katt dör i Lao-Tsuntemplet, är det en Kittha själ som för alltid återtar sin plats vid Mun-Ha i paradiset Song-Hio. Men säger legenden - olycka drabbar den som påskyndar slutet för någon av dessa underbara och vördade katter. Han kommer att lida de grymmaste kval ända till dess själen som han oroat har lugnat sig. Så lyder legenden - visst finns det en smula sanning i den eller hur? Hur skulle annars våra katter vara Heliga?